Där stenarna inte var tyngre än dagg

Teatrarna töms. Det är midnatt.

Bokstäverna flammar på fasaderna.

De obesvarade brevens gåta

sjunker genom det kalla glittret.

Mitt i livet händer det att döden

kommer och tar mått på

människan. Det besöket glöms

och livet fortsätter. Men kostymen

sys i det tysta.

Dessa milstenar

som gett sig ut på vandring.

Hör skogsduvans röst.

Vid vägs ände ser jag makten

och den liknar en lök

med överlappande ansikten

som lossar ett efter ett.

Jag har låga stränder,

om döden stiger två decimeter

översvämmas jag.

Som när ljuset slocknar i trappan

och handen följer - med förtroende -

den blinda ledstången som hittar i mörkret.

Tomas Tranströmer