Lucianatten 1717

".. då kämpade ett fartyg med dyrbar last för sitt liv bland de bohuslänska skären utanför Härön. Det var destinerat till Stockholm och kom från Hamburg. Dess last bestod bland annat av dyrbara husgeråd och annat, som tillhörde prins Fredrik av Hessen, som var gift med Ulrika Eleonora, Karl den tolftes syster. Skeppet hette Jungfru Elisabet. Denna lucianatt rasade en mycket svår storm över bohuskusten, den svåraste på många år. Den är väl dokumenterad i talrika almanacksnoteringar från denna tid. Bland annat åstadkom stormen svåra skador på hus i Göteborg. Alltnog skeppet Jungfru Elisabet drevs hjälplöst in mot kusten och strandade slutligen vid Räbbehuvud på Härön. Besättningen försvann spårlöst, skeppet slogs i spillror och när den bleka decembermorgonen grydde var den lilla viken innanför Räbbehuvud fylld med vrakgods, och i strandsittarstugorna stod glädjen högt i tak.

I lasten hade bland annat ingått en liten guldvagga, en votivgåva till prinsessan Ulrika Eleonora från ett tyskt furstehus. Denna guldvagga var synnerligen dyrbar och besatt med ädla stenar. Nu försåg sig strandsittarna rikligen med det goda som vrakningen erbjöd. Enligt sägen skulle prosten i församlingen, han hette Mikael Kock, ha mutats till tystnad med en från vraket bärgad spanskrörskäpp med guldknopp. Nu skulle, allt enligt den muntliga traditionen, prosten, som var riksdagsman, långt senare vid ett riksdagsbesök i Stockholm ha medfört sin käpp. Nu var prins Fredrik emellertid bliven kung Fredrik den Förste. Under riksdagen mötte han prosten Kock och igenkände käppen som sin och till prostens förvåning skruvade kungen av guldknoppen och tog ut en rulle guldmynt, som legat gömda i käppen.

Prosten arresterades, en stor truppstyrka sändes till Tjörn för att leta efter den långt dyrbarare guldvaggan. Den bonde, som bärgat guldvaggan blev emellertid varnad i tid och hann gräva ner guldvaggan i sin åker. Åren gick, men när bonden låg på sitt yttersta biktade han sig för församlingsprästen och berättade var guldvaggan låg nergrävd. Men när prästen hade gått kände sig bonden något bättre, han ångrade sig och med sina sista krafter gick han ut och flyttade guldvaggan till ett nytt säkert gömställe. Strax därpå dog han och tog sin hemlighet med sig i graven. Men än i dag ser man folk gräva flitigt i jorden på Tjörn i synnerhet när det är tid för sättpotatisen att komma i jorden.

Sanningen är dock en helt annan än den muntliga skrönan. Vrakplundringen kom snart till myndigheternas kännedom. En rannsakningskommission tillsattes och alla, som vrakat för mer än 60 riksdalers värde dömdes att mista livet genom halshuggning på Marstrands fästning. De dödsdömda benådades dock och ingen dödsdom gick i verkställighet.

Alldeles intill Räbbehuvud ligger en vik, som heter Jungfruviken. Namnet har intet att göra med det tidigare omnämnda skeppet Jungfru Elisabet. Jungfruviken har fått sitt namn av helt annan orsak. I slutet av 1700-talet strandade här ett annat skepp, som lockats i fördärvet av en vrakeld, tänd av samvetslösa strandbor. När de arma skeppsbrutna skulle taga sig i land blev de grymt tagna av daga av vrakplundrarna. En av de skeppsbrutna var en ung kvinna, även hon slogs ihjäl. Efter denna kvinna har viken döps till Jungfruviken. Hon bar på ett finger en guldring, som den mest förhärdade av vrakplundrarna, Tjocke Tor, försökte att draga av. Men hur han än drog fick han inte guldringen av fingret. Det var som om den unga kvinnan ej ens i döden ville lämna guldringen ifrån sig. l sin avgrundslika girighet bet Tjocke Tor då av fingret och bemäktigade sig guldringen...."

Kåseri av Göran Nylander hållet vid Bohusgillets vårmöte 2002